.

Ibland blir riktigt trött på vardagslivet. Speciellt om man börjar känna sig som en leksak 8 timmar åt dagen till en 3-åring och resten av tiden som ett verktyg/redskap hemmavid. Den här lunken, ekorrhjulet, och ändå är man sjukskriven och de facto kan vara hemma. Vilket man mycket hellre vill göra än att gå till ett jobb man inte gillar.

Sedan kommer jobbet och då ägnar man först 10 timmar åt dagen för att göda någon annan, sedan kommer man hem och blir en leksak för att sen övergå till ett redskap och sedan lägger man sig och sover. Vardagen driver en till vansinne, det är vardagen som är största anledningen till mäns alienation och första steget mot det vi alla vill undvikda ('han framför soffan'). Man försöker hålla sig uppe, inte fastna framför tv eller dator, se de små sakerna i livet, försöker styra upp saker enbart för sin egens skull. Men det är svårt. Man vill ju inte bara 'göra vad man vill' eftersom man bortprioriterar sina nära och kära. Och dom bryr man sig om, på riktigt, och de är dom som ger en "det där lilla extra" i vardagen. Men det tär ändå, det tär att aldrig riktigt känna att man kan vara spontan eller få tid över att utvecklas något. Överallt är det osynliga, och synliga, regler och förordningar. Till sist lever man bara för någon annan, frivilligt, men sen när de lever för sig själva och ser ens stöd och insatser som självklara så känner man sig dissad och man ifrågasätter hela sin egna existens; Vad är syftet?

Ibland vill man bara vara för sig själv, ibland vill man bara ha lite tid över. Men det är svårt, det är så jävla svårt. Vardagslivet har självklart sina stunder, det finns en poäng i det hela, en stabilitet som behövs när man har kid. Men ibland vill man bara "vafan nu drar jag iväg - kommer hem ikväll" men då känns det ju som man pissar ned sin tjej som då måste ta allt hemarbete samtidigt som ungen är skitledsen för den har tappat sin bästa kompis / lekkamrat. Saker ska alltid vara så jävla komplicerade. Och vissa saker ska alltid vara så överallt och hela tiden. så man blir brainfreezed när man ska försöka diskutera det hela - allt blir för mycket. Till sist nöjer man sig enbart för att man kunde 'have a say'. Fast igentligen vet man inte alls vad man ska göra, eller vars man ska ta vägen. Men man får iaf trösta sig med att de nära ändå tycker man gör ett bra jobb, men är det ett bra jobb verkligen om man själv inte är speciellt nöjd?

Man måste komma på sätt att låta allt ventileras ut, annars sitter man där och har gett upp på livet när man är 30.
Just därför drar jag in till stan snart.
Och det är just därför ni som sitter där och trycker på off-knappen så fort ni kommer hem behöver göra precis vad fan ni vill så ni kan behålla glöden, kanske inte elden, men åtminstone glöden. Tar man inte hand om sig själv så kommer man till sist enbart leva för andra (chefen, frugan, ungen) och då min vän, då är loppet kört.

Säg hej till tetravinet, onödiga prylar från clas ohlson och smygrunka när frugan sover. Det stora Utanförskapet kan man kalla det. Ett av mina största mål är att på alla sätt och vis (by any means necessary) motverka den utvecklingen. Det är upp till en själv att skapa sin egen lycka. Bittert men sant. Och jag är den första som säger att det är fan så jobbigt. Speciellt när man alltid trott att man skapar sin lycka tillsammans med andra.

Konkret: Jag tror jag behöver en pubsittning med ett par polare snart. Och jag ber om ursäkt om allt där uppe låter jävligt virrigt, precis så virrigt är vardagslivet.

Läs boken: "Fotbollsfabriken" av John King
Häng inte upp er på huliganprylarna, och inte på filmen heller. Boken har mycket fler kvaliteter än filmen.
Senast jag läste den var på SöS-akuten (tog sammanlagt 9 timmar) och jag kunde inte sluta flina och få en känsla av livslust i vissa partier.
Där har man lite av livets poänger.


F.ö. samma författare som har en bok i samma namn som den här bloggen som också rekommederas.

MInnesvärda citat:
3 åringen: "Jag ska aldrig dö, och jag ska aldrig växa upp". Fan vad rätt!



Tracklist:
Grisen Skriker - 65

Over and out