.

Dagis - Sverige eller Auschwitz?
Idag när jag lämnade 3-åringen på dagis så slog det mig, han gillar ju inte att vara här och hur kan det vara så? Naturligtvis går man då och analyserar, lägger märke till alla saker och sedan när jag kom hem så diskuterade jag och min sambo, M, situationen - en diskussion vi haft länge då vi märkt att han inte trivs speciellt mycket och att personalen verkar ointresserade och trötta på sitt jobb och ser det hela mer som ett "förvar" än en pedogisk utveckling där barnen ska lära sig sociala skills och interaktion. Det har hänt mer än en gång att 3-åringen varit "sjuk" när så inte är fallet och han tillåts sova uppemot 1,5 timme för att ge dagispersonalen "lite extra rast".

Följande lägger man märke till ganska kvickt. Detta är ett dagis som f.ö. är ett ganska typiskt förortsdagis med många olika etniciteter, dålig budget och föräldrar som i viss mån kan ha sociala problem - även om den stora majoriteten är vanliga arbetare. Det finns få fasta anställda, och de enda som är yngre (alltså har mer tålamod / energi) är vikarier och oftast tonårsbrudar. Den absoluta majoriteten som arbetar är kvinnor.

* Snubbarna är inblandade konstant i våldsamheter. Det handlar allt från gruppslagsmål till "hyss" som att kasta saker i andra barns ansikten. Regerätta knytnävesslagsmål pågår samtidigt som några få (1-2) vikarier har fullt upp att försöka hålla koll på uppemot 30 barn.
* Snubbarna är aggressiva när de inte får sin vilja igenom och är vana att via sitt våld eller sina protester försöka föra fram sina åsikt.
* Tjejerna är tillbakadragna, blyga, timida och umgås helst i grupp och håller sig nära personalen.
* Svenska barnen (i det här fallet 2 svenska snubbar) umgås konstant med varandra och är alienerade från de andra barnen, de låser även ute andra svenska barn som umgås med invandrare. De övriga barnen umgås med varandra, dock med vissa suckar från föräldrar när de vägrar prata sitt hemspråk eller tar till sig "omoraliska" seder. Personalen är totalt ointresserade att bestrida denna utveckling.
* Personalen respekterar inte barnen, utan talar till de som småbarn, och drar sig inte för att både slita, lyfta upp och släpa barnen om de inte gör som de vill.
* Personalen skriker på barnen om de inte gör som de vill.

Konkret här ser man alltså direkt in i framtiden hur dessa kids kommer växa upp. Och man ser tydligt hur så många andra generationer ute i förorten har vuxit upp. Parallelerna är skrämmande när man jämnför med svenska samhället i stort.

* Killar präglas av självförtroende problem och hävdar sig därför genom våld och "bus" - man ska vinna en "respekt" i den sociala stegen.
* Killar tar plats för att få sina åsikter hörda, och spelar gärna fula spel för att få igenom dessa. Vissa får ADHD liknande utbrott långt upp i tonåren om de blir ifrågasätta (deras självbild, respekt, ifrågasätts och skadas).
* Tjejerna fortsätter vara tillbakadragna och faller in i sin könsroll och börjar, precis som på dagis, anpassa sig för att ge killarna utrymme.
* Svenskar och invandare är fullständigt segregerade i samhället, klassmotsättningarna är inte ens på tapeten då de redan sedan de gick i dagis fått höra att det är en väsentlig skillnad på "dom" och "oss" och den kulturella identiteten/religiionen/hudfärgen sätts i första rummet. De mest bråkiga grabbarna kommer dock hålla ihop då dessa finner sin gemenskap i sitt utanförskap. Precis som de bråkigaste kidsen på dagis håller ihop i en trojka. Samhället bryr sig inte ett skit om dessa skillnader, utan det är ganska "bra för ekonomin" om vi inte enar oss och tar till oss sattyg som t.e.x. fackliga rättigheter och slår på varandra istället.
* Samhället respekterar inte förortsungdomen, utan straffar dem enbart med hårdare straff, hårdare arbetsmarknad och neddragningar i sociala, kulturella och kreativa aktiviter. Samhället drar sig inte att döma dem hårdare i domstol eller skapa ett ytterligare Utanförskap. Samhället drar sig inte för att utöva repressioner om ungdomarna har ett beteende av missnöje och alienation mot densamma, utan straffar dem istället för att analysera beteendemönstret.
* De få personer som bryr sig (vissa socialsekretare, ungdomsgårspersonal, vissa lärare) är drabbade av samma sak som vikarierna, "flexibila" arbeten och får därför inte tid att varken analysera, bearbeta eller bara lyssna på ungdomarnas problem och frågor kring varför och hur det kommer sig att de känner sig spottade på av hela samhället.

När jag frågar 3-åringen vad han tycker om dagiset så säger han rakt ut "Jag gillar det inte" och han vill aldrig, aldrig stanna kvar där utan försöker bryta sig ut och fälja efter en när man lämnat. Utan tvekan ser han dagiset som ett fängelse, en förvaringsplats. Han möts varje dag av slagsmål, skrikande och gråtande barn, kärringar som skriker och drar i honom och han blir alltid förolämpad och förlöjligad. Hans enda tröst är några av invandrartjejerna som umgås med honom och möter honom varje morgon.

I jämnförelse med överklassens utgångspunkt
3- åringen har haft tur, och faktist tack vare en adressändring och lite flyt gått på ett dagis i Stockholms innerstad i ungefär 2 år. Här följer lite analyser från den tiden. Personalen hade mindre barn per skalle, budgeten var likadan, personalen var alla utbildade pedagoger (istället för barnskötare) men lönenivåerna var ungefär densamma och de flesta som jobbade där kom från förorter.

* Killar och tjejer umgicks flitigt med varandra. Dagiset hade ett "genusprogram" som inte var muppigt och världsfrånvänt utan jordnära och schysst.
* Personalen, med mindre barn per skalle och utbildning, hade energi och tid att ge småkillar och tjejer med behov den där extra tiden och bygga upp en vänskaplig / kamratlig relation med barnen. Personalen lekte aktivt med barnen, och oavsett kön så brottades kvinnorna som jobbade där mer än gärna med smågrabbarna eller spelade bandy med tjejerna.
* Personalen pratade aldrig med barnen som att de vore mindre intelligenta eller döda ting som skulle förvaras under dagen.
* Personalen var alla fast anställda och hade utbildning (var pedagoger med olika inriktningar: sociala, genus etc)
* Lokalerna var bättre och hade betydligt fler kreaktiva leksaker.
* Barnen var sociala och tog hand om varandra. Hälsade på varandra på morgonen och aktiviterade varandra till lek och bus.
* Barnen var dock helt etniskt homogena, enbart svenskar eller vänsterländska överklassimporter.
* Dagiset hade en manlig anställd som verkligen tog sig tid över "Problembarnen" (Tydligen är 3-åringen detta för att han har en styvfarsa och en ung morsa) och gav dem en sund, lugn, manlig förebild.
* Det skulle aldrig ens kommit dem på tanken att skrika på barnen.

Där ser man också hur överklassen kommer att bli

* Bra självförtroende, bra självbild och socialt kompetenta utan ett tvång att "armbåga sig" framåt i den sociala stegen. Detta kommer dock garanterat ske sedan när deras föräldrars "Framåtanda" (Girighet, karriätshets) kommer in i bilden.
* Samhället i stort är förlåtande, förstående och straffar aldrig överklassen. Det finns alltid resurser för en överklassunge på glid.
* Överklassen får en större chans till att värdesätta intellektuell utveckling, vilket senare kommer leda till att det är dom som dominerar alla utbildningar i sverige.
* Överklassen består till största del av Svenskar eller vänsterländska invandrare (naturligtvis finns det också många, väldigt många, utomeuropeiska invandrare som är överklass men på just detta dagis fanns ingen med mörk hy bland kidsen)
* Överklassgrabbar är oftare lugnare, har bra självförtroende och har haft en manlig förebild.

Där var det inte ett fängelse. Han ville stanna där, han hade en kompis i J (Den manliga anställde) som fyllde upp samma roll som mig - en storebrorsa helt enkelt. Han ville aldrig gå därifrån och personalen var alltid trevlig mot en och vi diskuterade vilt allt ifrån hans utveckling med att leka, prata och sociala förmåga (hur mycket han intergerar med andra barn osv) till hur det gick i genusplanen (att han brottades med brudarna och lika gärna kunde hänga med dom - något han behållt till det fängelse han går till idag)

Allt detta beror ju knappast på att överklassungarna på något sätt är bättre, det beror på klasskillnaderna och hur kapitalet inte är intresserade i förortsungarna mer än att de ska utgöra arbetskraft. De behöver inte utveckla ett intresse för personlig utveckling och intelligens, de får gärna jävlas (vi kan alltid bura in dem eller straffa dem på annat sätt) och de kan alltid hållas splittrade och oförmögna att samarbeta om de entiska och kulturella skillnaderna existerar. De kan gärna få gråta, skrika och få raseriutbrott. De kommer ändå få må så hela livet när de går fram och tillbaka till sitt skitjobb. Min unge ärhelt enkelt inte värd lika mycket som en överklassunge.

Överklassen och kapitalet splittrar och förstör aktivt och medvetet min unges framtidsutsikter och liv för att bibehålla sina egna positioner. Han kommer aldrig få samma chanser, samma självförtroende eller samma positivism. Han är dömd för att han går på ett vanlig förortsdagis och med tanke på att han behöver riktig kamratskap och stöd, och behandlas med respekt, kommer han gå en tuff framtid tillmötes mot grabbarna som vinner sin respekt via knytnävarna. Som tur är har jag alltid lärt honom vikten att försvara sig (tro mig, han kan slåss utav bara fan om det behövs) - och det glädjer mig. Ingen jävel ska trycka ned honom någonsin och när han blir större ska jag sätta mig ned, som vanligt när vi diskuterar, och lära honom vad det är för skit han går i så han aktivt kan ta för sina rättigheter som människa och sätta de där fascistkärringarna på plats som får honom att gråta av förtvivlan, som sliter i honom, skriker på honom och vägrar lyssna på honom.

Det värsta i det hela är att jag ser hur han nu, med dom här förutsättningarna kommer gå samma väg som jag gått igenom. Att man helt enkelt fått slagit sig fram under hela skoltiden och hur bristen på uppskattning som ung och bristen på manliga förebilder för alltid fuckat ens självbild..Min farsa och morsa håller dock ihop - men min farsa har jobbat extremt mycket, 2-skift med mera på lokala industrin för att få ekonomin gå ihop då min mamma är handikappad. Precis därför ska jag fortsätta att vara den storebrorsa han behöver, smågrabbar ska inte bara ha kvinnliga förebilder - det går käpprätt åt helvete. De behöver en förebild att se upp till, förutom sin mamma. Precis därför kommer jag aldrig någonsin ens försöka prata "barnsligt" med honom eller tänka en tanke på att skrika på honom (jag tror jag bara gjort det en gång och då bet han mig så jag blödde i armen, jag har fortfarande ett ärr där). Trots hans raseriutbrott och behov för uppmärksamet så måste man bita ihop, ge stöd, det är inte han som valt det. Det är hans klassdom som spökar över honom och försöker säga till honom att han är värdelös - när han är världes bästa grabb.

Jag längtar efter dagen de ringer och berättar att han sparkat nån av de där jävlarna på knäskålen och hur de slagit ned den där jävla grinden (som flera per dag försöker komma på sätt att öppna) och själva gått ut och lekt, busat och intergrerat med varandra. Det vill säga om vi inte hunnit byta till dagmamma vid det laget.


Viva la revolucion!

Dagens Låt:
The Nightwatchman - Maximum Firepower